Först hade jag tänkt att kalla min blogg Den Tyste, men efter ett tags velande tyckte jag att det lät lite för prettopoetiskt så jag la det namnet på hyllan (efter det här ska jag inte prata mer om bloggnamn, jag lovar). Men pretto eller inte – det finns en verklig person bakom namnet, och honom tänkte jag berätta lite om här.
Verklighetens Den Tyste var en kille som jag och några vänner lärde känna under några dagar på Roskildefestivalen för sisådär en tio år sen. Eller, lärde känna och lärde känna. Det kanske var att ta i (kommer til det), men det finns en rätt rolig episod från den festivalen som gör att vi fortfarande minns honom och talar om honom då och då.
I vanlig ordning var vi kanske en tio–tolv personer som bodde ihop i ett mysigt tältläger. En av oss hade dessutom träffat på några andra kompisar som hängde med oss till och från. Det var bröderna Tommie och Timo, samt deras vän Den Tyste. Vi kallade honom så av den enkla anledningen att han aldrig pratade. Aldrig. Jag tror inte ens att han presenterade sig, och om han gjorde det så var det ingen som lade hans namn på minnet – hemskt men sant. Vad jag vet så kan han mycket väl ha hetat Den Tyste på riktigt, men antagligen inte.
Det var en ganska rolig liten trio som lufsade omkring där. Medan vi andra oftast höll oss till mellanöl för att hålla en lagom nivå, så gick våra nya vänner ingenstans utan sin en och en halvliters PET-flaska fylld med vodka och vatten ("smakar bara vatten"). Ibland låg det några ledsna Pingvinlakritsar och skvalpade i botten, utan att nånsin lösas upp, men jag fick en känsla att de snarare var en symbolisk gest riktad mot oss andra, ifall någon av oss skulle vilja smaka.
Hur som helst. Den här eftermiddagen satt vi i vårt tältläger och spelade ett sällskapsspel som i princip går ut på att dricka jättemycket öl (eller sprit i vissa fall då). Det är allt. Det kanske låter torftigt, men är rätt kul när man väl lärt sig att uppskatta det. Med i spelet var bland andra jag, min sambo S, Tommie, Timo och Den Tyste, som fortfarande inte sagt ett ljud under hela festivalen.
Efter en stunds spelande och ganska många öl, blev jag tvungen att ta en tur till staketet, som (lite äckligt kan tyckas) är det ställe dit många festivalbesökare går för att kissa när de inte orkar ta sig ända till bajamajaköerna. Jag lämnade alltså sällskapet, så resten av skeendet har jag bara fått berättat för mig i andra hand.
När jag försvunnit ur sikte och Den Tyste var helt säker på att jag inte kunde se eller höra honom, så vände han sig beslutsamt mot min sambo S, och yttrade korthugget och kärvt, nästan mer som en uppmaning än en fråga: "Du. Jag. Tältet. Nu.". Yttrandet var lika förvånande för S, som inte riktigt visste hur man svarar på en sådan invit – som för resten av sällskapet, som ju inte visste att Den Tyste kunde prata.
Jag tror att S duckade lite snyggt och bara låtsades inte höra eller förstå, och inom kort var jag tillbaks från staketet och ögonblicket var över. Jag fick inte veta något förrän mycket senare, vilket jag tycker var reko mot Den Tyste. Han hade trots allt spelat rätt högt, valt sina ord väl och satsat allt på ett kort. Bära eller brista, vinna eller försvinna liksom, och det fanns ingen anledning att ytterligare förnedra honom.
Jag har inte sett honom sen dess. Året efter var han inte på festivalen, och efter ytterligare något år slutade Tommie och Timo också att dyka upp. Lite trist faktiskt. Tommie ville alltid brottas när vi träffades. Inte för att jag någonsin brottades med honom – han såg jättestark ut – men det kändes smickrande på något sätt att han ändå frågade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar