Jag har alltid vetat att jag har ett uselt lokalsinne. Sätt mig ensam i skogen och jag kommer garanterat att gå vilse inom fem minuter. Det är bara att acceptera. Men trots det hände det en gång för länge sen, i Paris tror jag, att jag faktiskt lyckades hitta en bra genväg till var det nu var vi skulle, och sedan dess har jag fått för mig att mitt lokalsinne fungerar "i städer". Jag har odlat myten om mitt utmärkta stadslolkalsinne så till den grad att jag faktiskt trott på den själv.
Tills för ett par veckor sedan.
Jag och S var i Haifa i några dagar som avslutning på en vecka med familjen i Israel. Vi softade på hotell och fick till och med några timmars strandliv. Rätt så sweet såhär när kölden börjar bli bitande här hemma.
Hela Haifa ligger utspridd på ett berg, Carmel, och består av ett myller av små gator kors och tvärs och hit och dit. Det smidigaste sättet att ta sig till toppen är bergbanan "Carmelit". Den fungerar lite som en korsning mellan en kabinlift och en pytteliten tunnelbana med sex stationer, från botten av berget till toppen. Resan tar max tio minuter och för oss som bodde nånstans mittemellan var den ett perfekt sätt att ta oss till restaurangen där vi skulle äta middag första kvällen. Den låg alltså på toppen. Ett par hundra meter från vårt hotell, fågelvägen.
När vi hade ätit och tagit en drink så var kvällen så fin att jag föreslog att vi istället för Carmeliten tillbaks ner på stan, skulle ta en promenad. Jag hade kollat kartan noggrant och ansåg mig ha full koll på hur hotellet låg i förhållande till Carmelitstationen. S frågade lite försiktigt om jag var riktigt säker på det, eftersom hon inte hade en aning.
"Jag vet att jag har haft fel ibland, men det är lugnt. Den här gången är jag tusen procent säker", svarade jag och började gå. S ryckte på axlarna och följde med.
Vi gick ett tag och gatan blev allt mörkare och mer öde. Men den gick ju neråt i alla fall, vilket borde betyda att vi var på rätt väg. Efter att vi gått en bra bit tyckte jag att den borde ha börjat svänga av åt höger, men det visade den inga som helst tendenser på att göra, så jag föreslog lite försiktigt att vi kanske skulle ta av på en sidogata för att komma på rätt spår. Jag kände ju i hela kroppen åt vilket håll vi skulle, så om vi bara vek av lite så borde vi hamna rätt. S sa inte så mycket, men följde med.
Efter ett tag kom vi fram till en utkiksplats med en fantastisk utsikt över Haifabukten, hamnen och det där roliga huset som ser ut som en rymdraket, och som man såg från vårt hotell också.
Jag började svettas lite.
Låg inte det där huset lite väl långt till höger? Typ en kilometer för långt? Det måste ju betyda att vi hade gått, om inte åt rakt motsatt håll mot vad vi skulle, så inte långt ifrån? Jodå!
Lite försiktigt mumlade jag att vi kanske trots allt hade kommit lite på avvägar, så om vi fortsatte den här gatan uppåt igen så skulle vi förmodligen hamna på rätt spår. Den första gatan måste ha svängt lite obemärkt åt fel håll under första delen av promenaden.
Sagt och gjort. Vi gick uppåt en bit, och sen ytterligare en bit, och rätt vad det var kände vi igen oss. Så klart. Eftersom vi var tillbaks där vi hade börjat, precis utanför Carmelitstationen.
S är väldigt kärleksfull och förstående och säger aldrig något elakt, men den här gången hade jag på känn att hon var bra sugen. Särskilt när vi insåg att stationen hade bommat igen för kvällen. Ingen nattrafik där inte. Och inte en buss så långt ögat nådde.
Efter ett tag lyckades vi ändå få tag på en taxi, och efter lite övertalning av chauffören, som egentligen ville hem och sova, satt vi i bilen och på ett par minuter hade vi swischat ner för berget och stannade snyggt och prydligt utanför hotellet.
S sa fortfarande inget elakt, men jag såg hur hela ansiktet ryckte av illa dolt skratt när jag lovade och försäkrade att jag aldrig någonsin igen skulle lita på mitt "lokalsinne". Inte i Paris, knappt hemma i Stockholm, och definitivt aldrig någonsin i Haifa. Det är ett löfte.
Tusen procent säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar