Okej. Jag bröt mot alla punkter på listan i förrförra inlägget, men jag struntar i det och går vidare istället. Min blogg, mina regler, vilket innebär att jag får bryta mot dem om jag vill.
Jag återupptäckte ett Youtubeklipp idag:
Jag kan lyssna på det hur många gånger som helst. Jag kan inte sluta skratta och jag tröttnar aldrig. Till viss del beror det på att jag påminns om ett par tillfällen i mitt liv då jag kunnat göra vad som helst för att försvinna från jordens yta (det finns några till och jag kommer förmodligen att skriva om dem här i framtiden).
Det första utspelade sig för sex-sju år sedan då min yngsta kusin A hade avslutning med musikskolan.
Idag är hon 18 så jag antar att hon vid det här tillfället var nånstans i elva-tolvårsåldern, men jag har ganska taskigt minne, så det kan vara ännu längre sedan. Det är inte viktigt.
Det var en vacker vårdag och vi var ganska många från släkten (jag har en stor släkt som gillar att göra saker tillsammans) som hade slutit upp för att bevittna den här avslutningskonserten som skulle äga rum i Stuvsta kyrka.
På scenen stod en hel hoper finklädda, förväntansfulla och smånervösa barn med instrument i sina svettiga små händer, och i bänkarna satt föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, syskon, kusiner – kort sagt, nära och kära. Minst lika förväntansfulla och i flera fall pösande av stolthet.
Till en början avlöpte väl det hela som förväntat. En småmysig blandning av sommarklassiker framförda i grupp. Lite körsång, lite instrumentalt. Ett och annat solonummer, men mest kollektivt. Som sig bör när det är barn inblandade. Alltihop ivrigt dirigerat och styrt av en entusiastisk och rödblommig musiklärare. Här skulle det visas att det minsann gjorts framsteg under terminen. Så klart.
Här måste jag göra ett litet inpass för att förklara det som hände sen:
Min släkt är ganska musikalisk av sig. Min morfar hade absolut gehör och hann med att arbeta både som jazzmusiker och pianostämmare under sin livstid. Musiken har haft en ganska framträdande roll i mitt liv och även om jag inte kan skryta med ett absolut gheör, så är det i alla fall ganska så känsligt. Detsamma gäller i allra högsta grad för min mamma, som också var med vid tillfället. Ända sedan jag var liten har vi tillsammans kunnat grina illa mot varandra i smyg när någon visslat eller sjungit falskt. Ett lite osympatiskt drag kanske, men jag kan tänka mig mycket värre.
Hur som helst. Trots detta hade vi en fin stund där i kyrkan och lilla A framförde ju så klart sina nummer oklanderligt (fattas bara) och överlag lät det ju inte alltför illa. Det var ju ändå barn vi hade att göra med.
Så plötsligt händer det. Hela klungan av barn liksom backar lite grann och lämnar plats för en flicka i kanske sexårsåldern. Det vankas solonummer igen.
I handen håller hon en fiol. Ett instrument som kräver sin utövare. Gehör är en bra början. Några års övning är en lämplig fortsättning. Jag inser att den här flickan förmodligen har spelat fiol i ungefär fyra månader, och börjar svettas lite.
Mycket riktigt. Redan vid de första tonerna av "Uti vår hage" förstår jag att det är kört. Det är falskt. Visserligen spelar hon tillräckligt rent, eller åtminstone tillräckligt mycket i takt för att man ska kunna gissa vilken låt det handlar om, men inte desto mindre riktigt, riktigt falskt. Alla som har hört ett barn spela fiol vet vad jag snackar om.
Det enda jag kunde tänka på var två saker: Inte skratta, och absolut, under inga omständigheter få ögonkontakt med mamma.
Givetvis är det helt omöjligt. Blicken dras till min mamma med en övernaturlig kraft, och jag vet i samma sekund att hon gör precis samma sak. Vi sitter med några personer emellan oss, men våra blickar dras till varandra som magneter, och i samma ögonblick som de möts så börjar vi skratta.
Det börjar liksom med ett frustande genom näsan. Liksom som för att dra all uppmärksamhet till oss, och sedan bryter det loss i totalt ohämmat gapskratt. Visserligen uppblandat med kvävt fnitter, men det går inte att bortse från fakta: två vuxna människor – den ena i trettioårs- och den andra i femtioårsåldern – sitter och skrattar ut ett sexårigt barn som står på scen för första gången och spelar fiol för sina föräldrar, syskon och kompisar. Bland andra.
Jag försöker allt. Jag tänker på sorgliga saker. Jag tänker på tråkiga saker. Jag biter mig i kinderna och nyper mig i låren, men ingenting kan stoppa det här. Jag är som en falkenbergspensionär på folklustspel och min mamma är tusen gånger värre. Några som jag förmodar är barnets föräldrar vänder sig om mot oss och tittar surt. Ja faktiskt alla i hela kyrkan vänder sig om mot oss och tittar surt. Mina egna mostrar och kusiner inkluderat, och jag förstår dem. Man skrattar helt enkelt inte åt barn på en musikuppvisning. Det är ungefär lika illa som att spika upp en kattunge på Astrid Lindgrens gravsten. Kanske värre.
Jag vet inte hur länge det håller på. Det känns som minst en timme, men i verkligheten handlar det kanske om tre minuter. Det är hur som helst minst tre minuter för länge. Jag kan helt ärligt inte heller komma ihåg hur det slutade, men det måste det ha gjort. Jag vet att det var väldigt svårt att förklara för A varför vi hade skrattat så mycket. Jag tror att jag försökte med nåt i stil med att "det var nån som gjorde nåt kul...", men jag tror inte att det gick hem. Jag vet också att det var väldigt svårt att ta sig ur kyrkan utan att möta någons blick. Jag och min mamma var helt uppenbart de två vidrigaste människorna i Stuvsta just då. Kanske i världen.
Efter det har samma sak hänt en gång till. Tro det eller ej. För ett par år sen, på en av mina bästa vänners bröllop. Den gången var det en lite äldre pojke som spelade, och min mamma var inte med, men principen är densamma och visst lyckades jag lura med en annan kompis i skrattfesten. Jag orkar inte tänka på det faktiskt. Efter det här är jag övertygad om att barns musicerande avnjuts som bäst i ensamhet framför Youtube. Där ingen kan höra en skratta.
Det händer att jag tänker på den där tjejen då och då. Jag funderar över om hon någonsin tog i en fiol igen, eller i ett instrument över huvud taget. Kanske inte. Och vem vet, det kanske är lika bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar