Jag är en dålig, dålig människa

Okej. Jag bröt mot alla punkter på listan i förrförra inlägget, men jag struntar i det och går vidare istället. Min blogg, mina regler, vilket innebär att jag får bryta mot dem om jag vill.

Jag återupptäckte ett Youtubeklipp idag:



Jag kan lyssna på det hur många gånger som helst. Jag kan inte sluta skratta och jag tröttnar aldrig. Till viss del beror det på att jag påminns om ett par tillfällen i mitt liv då jag kunnat göra vad som helst för att försvinna från jordens yta (det finns några till och jag kommer förmodligen att skriva om dem här i framtiden).

Det första utspelade sig för sex-sju år sedan då min yngsta kusin A hade avslutning med musikskolan.

Idag är hon 18 så jag antar att hon vid det här tillfället var nånstans i elva-tolvårsåldern, men jag har ganska taskigt minne, så det kan vara ännu längre sedan. Det är inte viktigt.

Det var en vacker vårdag och vi var ganska många från släkten (jag har en stor släkt som gillar att göra saker tillsammans) som hade slutit upp för att bevittna den här avslutningskonserten som skulle äga rum i Stuvsta kyrka.

På scenen stod en hel hoper finklädda, förväntansfulla och smånervösa barn med instrument i sina svettiga små händer, och i bänkarna satt föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, syskon, kusiner – kort sagt, nära och kära. Minst lika förväntansfulla och i flera fall pösande av stolthet.

Till en början avlöpte väl det hela som förväntat. En småmysig blandning av sommarklassiker framförda i grupp. Lite körsång, lite instrumentalt. Ett och annat solonummer, men mest kollektivt. Som sig bör när det är barn inblandade. Alltihop ivrigt dirigerat och styrt av en entusiastisk och rödblommig musiklärare. Här skulle det visas att det minsann gjorts framsteg under terminen. Så klart.

Här måste jag göra ett litet inpass för att förklara det som hände sen:

Min släkt är ganska musikalisk av sig. Min morfar hade absolut gehör och hann med att arbeta både som jazzmusiker och pianostämmare under sin livstid. Musiken har haft en ganska framträdande roll i mitt liv och även om jag inte kan skryta med ett absolut gheör, så är det i alla fall ganska så känsligt. Detsamma gäller i allra högsta grad för min mamma, som också var med vid tillfället. Ända sedan jag var liten har vi tillsammans kunnat grina illa mot varandra i smyg när någon visslat eller sjungit falskt. Ett lite osympatiskt drag kanske, men jag kan tänka mig mycket värre.

Hur som helst. Trots detta hade vi en fin stund där i kyrkan och lilla A framförde ju så klart sina nummer oklanderligt (fattas bara) och överlag lät det ju inte alltför illa. Det var ju ändå barn vi hade att göra med.

Så plötsligt händer det. Hela klungan av barn liksom backar lite grann och lämnar plats för en flicka i kanske sexårsåldern. Det vankas solonummer igen.

I handen håller hon en fiol. Ett instrument som kräver sin utövare. Gehör är en bra början. Några års övning är en lämplig fortsättning. Jag inser att den här flickan förmodligen har spelat fiol i ungefär fyra månader, och börjar svettas lite.

Mycket riktigt. Redan vid de första tonerna av "Uti vår hage" förstår jag att det är kört. Det är falskt. Visserligen spelar hon tillräckligt rent, eller åtminstone tillräckligt mycket i takt för att man ska kunna gissa vilken låt det handlar om, men inte desto mindre riktigt, riktigt falskt. Alla som har hört ett barn spela fiol vet vad jag snackar om.

Det enda jag kunde tänka på var två saker: Inte skratta, och absolut, under inga omständigheter få ögonkontakt med mamma.

Givetvis är det helt omöjligt. Blicken dras till min mamma med en övernaturlig kraft, och jag vet i samma sekund att hon gör precis samma sak. Vi sitter med några personer emellan oss, men våra blickar dras till varandra som magneter, och i samma ögonblick som de möts så börjar vi skratta.

Det börjar liksom med ett frustande genom näsan. Liksom som för att dra all uppmärksamhet till oss, och sedan bryter det loss i totalt ohämmat gapskratt. Visserligen uppblandat med kvävt fnitter, men det går inte att bortse från fakta: två vuxna människor – den ena i trettioårs- och den andra i femtioårsåldern – sitter och skrattar ut ett sexårigt barn som står på scen för första gången och spelar fiol för sina föräldrar, syskon och kompisar. Bland andra.

Jag försöker allt. Jag tänker på sorgliga saker. Jag tänker på tråkiga saker. Jag biter mig i kinderna och nyper mig i låren, men ingenting kan stoppa det här. Jag är som en falkenbergspensionär på folklustspel och min mamma är tusen gånger värre. Några som jag förmodar är barnets föräldrar vänder sig om mot oss och tittar surt. Ja faktiskt alla i hela kyrkan vänder sig om mot oss och tittar surt. Mina egna mostrar och kusiner inkluderat, och jag förstår dem. Man skrattar helt enkelt inte åt barn på en musikuppvisning. Det är ungefär lika illa som att spika upp en kattunge på Astrid Lindgrens gravsten. Kanske värre.

Jag vet inte hur länge det håller på. Det känns som minst en timme, men i verkligheten handlar det kanske om tre minuter. Det är hur som helst minst tre minuter för länge. Jag kan helt ärligt inte heller komma ihåg hur det slutade, men det måste det ha gjort. Jag vet att det var väldigt svårt att förklara för A varför vi hade skrattat så mycket. Jag tror att jag försökte med nåt i stil med att "det var nån som gjorde nåt kul...", men jag tror inte att det gick hem. Jag vet också att det var väldigt svårt att ta sig ur kyrkan utan att möta någons blick. Jag och min mamma var helt uppenbart de två vidrigaste människorna i Stuvsta just då. Kanske i världen.

Efter det har samma sak hänt en gång till. Tro det eller ej. För ett par år sen, på en av mina bästa vänners bröllop. Den gången var det en lite äldre pojke som spelade, och min mamma var inte med, men principen är densamma och visst lyckades jag lura med en annan kompis i skrattfesten. Jag orkar inte tänka på det faktiskt. Efter det här är jag övertygad om att barns musicerande avnjuts som bäst i ensamhet framför Youtube. Där ingen kan höra en skratta.

Det händer att jag tänker på den där tjejen då och då. Jag funderar över om hon någonsin tog i en fiol igen, eller i ett instrument över huvud taget. Kanske inte. Och vem vet, det kanske är lika bra?

Herr gårman

Idag promenerade jag till jobbet. Ja, igår och i förrgår också förresten. Det tar runt 25 minuter i hyfsat tempo och mitt första mål är att det ska gå på 20 om ett par veckor. Efter det vet jag inte riktigt hur mycket man kan pressa det och fortfarande kalla det promenad.

Jag brukar tänka (och säga) att jag borde promenera oftare och mer regelbundet, men som med så mycket annat jag bestämmer mig för så brukar det bli lite si och så med det. Senaste gången jag promenerade var ironiskt nog någon gång i februari, när det var typ tusen grader kallt och i princip livsfarligt att vistas utomhus över huvud taget. Men den gången var det inte självvalt. Tunnelbanan stod still och ersättningsbussarna var fulla som, ja, ersättningsbussar helt enkelt. Inte så mycket att välja på.

Men jag gillar ju egentligen att promenera. Särskilt sen jag fick min iPhone och fick möjlighet att lyssna på musik på språng för första gången sen min Walkman dog någon gång i början av 90-talet.

Man kan ju tycka att jag med en iPhone, obegränsad gratis surf och ett Spotify-konto, borde passa på att hitta massor med ny och spännande musik. Botanisera och riktigt frossa i utbudet. Särskilt som jag anser mig vara musikintresserad.

Visst.

Jag lyssnar så klart på precis samma saker som redan finns både i min skivsamling och i min dator. Spotify använder jag inte över huvud taget i telefonen, eftersom allt jag behöver redan finns i iPhonen. Jag är visserligen musikintresserad, men jag är i ännu högre grad en vanemänniska... jag jobbar på det (eller jag brukar säga att jag jobbar på det).

Jaja. Dags att jobba. I kväll blir det after work på kontoret. Det brukar vara roligt.

Att blogga eller inte blogga...

Det är frågan.

Nu har det gått nästan två veckor utan att jag har knåpat ihop minsta lilla inlägg. Varför? Tja, säg det. Det känns väl som om jag måste ha nåt roligt att säga, eller åtminstone någonting att säga. Men å andra sidan, det bestämmer jag ju själv.

Alltså. Jag sätter upp några regler för mig själv (åtminstone såhär i början). Jag ska:

• skriva minst ett inlägg i veckan om vad som helst
• inte ha prestationskrav på roliga eller fyndiga inlägg
• länka till den här bloggen från Facebook (kanske)

Det får räcka för tillfället.

Tusen procent säker

Jag har alltid vetat att jag har ett uselt lokalsinne. Sätt mig ensam i skogen och jag kommer garanterat att gå vilse inom fem minuter. Det är bara att acceptera. Men trots det hände det en gång för länge sen, i Paris tror jag, att jag faktiskt lyckades hitta en bra genväg till var det nu var vi skulle, och sedan dess har jag fått för mig att mitt lokalsinne fungerar "i städer". Jag har odlat myten om mitt utmärkta stadslolkalsinne så till den grad att jag faktiskt trott på den själv.

Tills för ett par veckor sedan.

Jag och S var i Haifa i några dagar som avslutning på en vecka med familjen i Israel. Vi softade på hotell och fick till och med några timmars strandliv. Rätt så sweet såhär när kölden börjar bli bitande här hemma.

Hela Haifa ligger utspridd på ett berg, Carmel, och består av ett myller av små gator kors och tvärs och hit och dit. Det smidigaste sättet att ta sig till toppen är bergbanan "Carmelit". Den fungerar lite som en korsning mellan en kabinlift och en pytteliten tunnelbana med sex stationer, från botten av berget till toppen. Resan tar max tio minuter och för oss som bodde nånstans mittemellan var den ett perfekt sätt att ta oss till restaurangen där vi skulle äta middag första kvällen. Den låg alltså på toppen. Ett par hundra meter från vårt hotell, fågelvägen.

När vi hade ätit och tagit en drink så var kvällen så fin att jag föreslog att vi istället för Carmeliten tillbaks ner på stan, skulle ta en promenad. Jag hade kollat kartan noggrant och ansåg mig ha full koll på hur hotellet låg i förhållande till Carmelitstationen. S frågade lite försiktigt om jag var riktigt säker på det, eftersom hon inte hade en aning.

"Jag vet att jag har haft fel ibland, men det är lugnt. Den här gången är jag tusen procent säker", svarade jag och började gå. S ryckte på axlarna och följde med.

Vi gick ett tag och gatan blev allt mörkare och mer öde. Men den gick ju neråt i alla fall, vilket borde betyda att vi var på rätt väg. Efter att vi gått en bra bit tyckte jag att den borde ha börjat svänga av åt höger, men det visade den inga som helst tendenser på att göra, så jag föreslog lite försiktigt att vi kanske skulle ta av på en sidogata för att komma på rätt spår. Jag kände ju i hela kroppen åt vilket håll vi skulle, så om vi bara vek av lite så borde vi hamna rätt. S sa inte så mycket, men följde med.

Efter ett tag kom vi fram till en utkiksplats med en fantastisk utsikt över Haifabukten, hamnen och det där roliga huset som ser ut som en rymdraket, och som man såg från vårt hotell också.

Jag började svettas lite.

Låg inte det där huset lite väl långt till höger? Typ en kilometer för långt? Det måste ju betyda att vi hade gått, om inte åt rakt motsatt håll mot vad vi skulle, så inte långt ifrån? Jodå!

Lite försiktigt mumlade jag att vi kanske trots allt hade kommit lite på avvägar, så om vi fortsatte den här gatan uppåt igen så skulle vi förmodligen hamna på rätt spår. Den första gatan måste ha svängt lite obemärkt åt fel håll under första delen av promenaden.

Sagt och gjort. Vi gick uppåt en bit, och sen ytterligare en bit, och rätt vad det var kände vi igen oss. Så klart. Eftersom vi var tillbaks där vi hade börjat, precis utanför Carmelitstationen.

S är väldigt kärleksfull och förstående och säger aldrig något elakt, men den här gången hade jag på känn att hon var bra sugen. Särskilt när vi insåg att stationen hade bommat igen för kvällen. Ingen nattrafik där inte. Och inte en buss så långt ögat nådde.

Efter ett tag lyckades vi ändå få tag på en taxi, och efter lite övertalning av chauffören, som egentligen ville hem och sova, satt vi i bilen och på ett par minuter hade vi swischat ner för berget och stannade snyggt och prydligt utanför hotellet.

S sa fortfarande inget elakt, men jag såg hur hela ansiktet ryckte av illa dolt skratt när jag lovade och försäkrade att jag aldrig någonsin igen skulle lita på mitt "lokalsinne". Inte i Paris, knappt hemma i Stockholm, och definitivt aldrig någonsin i Haifa. Det är ett löfte.

Tusen procent säkert.

Falsk marknadsföring

Just det ja. I går morse på tunnelbanan fnissade jag till lite grann för mig själv när jag såg Hjältevadshus annons för den nya husserien White Line. Jag är inte överdrivet drogorienterad, men visst känns det som att man inte direkt måste vara Plura för att associera det namnet med helt andra saker än (förmodat?) arkitektritade förortsvillor?

En svårslagen raggningsreplik

Först hade jag tänkt att kalla min blogg Den Tyste, men efter ett tags velande tyckte jag att det lät lite för prettopoetiskt så jag la det namnet på hyllan (efter det här ska jag inte prata mer om bloggnamn, jag lovar). Men pretto eller inte – det finns en verklig person bakom namnet, och honom tänkte jag berätta lite om här.

Verklighetens Den Tyste var en kille som jag och några vänner lärde känna under några dagar på Roskildefestivalen för sisådär en tio år sen. Eller, lärde känna och lärde känna. Det kanske var att ta i (kommer til det), men det finns en rätt rolig episod från den festivalen som gör att vi fortfarande minns honom och talar om honom då och då.

I vanlig ordning var vi kanske en tio–tolv personer som bodde ihop i ett mysigt tältläger. En av oss hade dessutom träffat på några andra kompisar som hängde med oss till och från. Det var bröderna Tommie och Timo, samt deras vän Den Tyste. Vi kallade honom så av den enkla anledningen att han aldrig pratade. Aldrig. Jag tror inte ens att han presenterade sig, och om han gjorde det så var det ingen som lade hans namn på minnet – hemskt men sant. Vad jag vet så kan han mycket väl ha hetat Den Tyste på riktigt, men antagligen inte.

Det var en ganska rolig liten trio som lufsade omkring där. Medan vi andra oftast höll oss till mellanöl för att hålla en lagom nivå, så gick våra nya vänner ingenstans utan sin en och en halvliters PET-flaska fylld med vodka och vatten ("smakar bara vatten"). Ibland låg det några ledsna Pingvinlakritsar och skvalpade i botten, utan att nånsin lösas upp, men jag fick en känsla att de snarare var en symbolisk gest riktad mot oss andra, ifall någon av oss skulle vilja smaka.

Hur som helst. Den här eftermiddagen satt vi i vårt tältläger och spelade ett sällskapsspel som i princip går ut på att dricka jättemycket öl (eller sprit i vissa fall då). Det är allt. Det kanske låter torftigt, men är rätt kul när man väl lärt sig att uppskatta det. Med i spelet var bland andra jag, min sambo S, Tommie, Timo och Den Tyste, som fortfarande inte sagt ett ljud under hela festivalen.

Efter en stunds spelande och ganska många öl, blev jag tvungen att ta en tur till staketet, som (lite äckligt kan tyckas) är det ställe dit många festivalbesökare går för att kissa när de inte orkar ta sig ända till bajamajaköerna. Jag lämnade alltså sällskapet, så resten av skeendet har jag bara fått berättat för mig i andra hand.

När jag försvunnit ur sikte och Den Tyste var helt säker på att jag inte kunde se eller höra honom, så vände han sig beslutsamt mot min sambo S, och yttrade korthugget och kärvt, nästan mer som en uppmaning än en fråga: "Du. Jag. Tältet. Nu.". Yttrandet var lika förvånande för S, som inte riktigt visste hur man svarar på en sådan invit – som för resten av sällskapet, som ju inte visste att Den Tyste kunde prata.

Jag tror att S duckade lite snyggt och bara låtsades inte höra eller förstå, och inom kort var jag tillbaks från staketet och ögonblicket var över. Jag fick inte veta något förrän mycket senare, vilket jag tycker var reko mot Den Tyste. Han hade trots allt spelat rätt högt, valt sina ord väl och satsat allt på ett kort. Bära eller brista, vinna eller försvinna liksom, och det fanns ingen anledning att ytterligare förnedra honom.

Jag har inte sett honom sen dess. Året efter var han inte på festivalen, och efter ytterligare något år slutade Tommie och Timo också att dyka upp. Lite trist faktiskt. Tommie ville alltid brottas när vi träffades. Inte för att jag någonsin brottades med honom – han såg jättestark ut – men det kändes smickrande på något sätt att han ändå frågade.

Det där med namn...

... är knepigt. Jag tror att jag skulle kunna fastna för evigt och aldrig komma igång med själva bloggandet om jag skulle fortsätta leta efter det perfekta bloggnamnet. Jag känner igen tendenserna från när jag var yngre och skulle starta band. Namnet var den stora tröskeln liksom. Hade vi bara det så skulle låtarna i princip skriva sig själva och berömmelsen komma som ett brev på posten inom ett år.

Nu funkade det ju inte riktigt så, och jag har en känsla av att det inte fungerar så med bloggar heller, därför nöjer jag mig med Normalpuckad. Jag har visserligen inte hittat på det själv – jag har lånat det av Mifforadio – men jag tror att det är okej ändå.

Så nu har jag alltså en alldeles egen sprillans blogg. Visserligen 10–15 år senare än alla andra, men vafan. Jag har aldrig varit mycket för trender ändå.

Vi får se hur det går. Jag har fortfarande inte en aning om vad jag ska skriva om. Kanske den här bloggen självdör efter det här inlägget, man vet aldrig. Jaja, det ger sig nog efterhand.